Cirka 60 länder samlades i Colombia för att fasa ut fossila bränslen. EU-parlamentarikern Emma Wiesner är kritisk till att det inte blev hårdare politiska åtaganden, samtidigt som en svensk klimatambassadör lyfter mötets upplägg.
Cirka 60 länder samlades nyligen i Colombia för att diskutera hur takten i omställningen bort från fossila bränslen kan öka.
I skuggan av energikrisen, som kopplas till Irankriget, hölls mötet som beskrivs som historiskt viktigt, men där tonen efteråt var delad.. EU-parlamentarikern Emma Wiesner (C) som deltog på plats uttrycker ”lite besvikelse” över att samtalen inte gick längre politiskt.. Hennes bedömning är att man i för hög grad stannade vid ett upplägg som inte tvingar fram tydligare beslut.
En annan deltagare från svensk sida, klimatambassadören Mattias Frumerie, ser annorlunda på nyttan av mötet.. Han beskriver att det skilde sig från klassiska förhandlingar, eftersom fokus låg på vad varje land kan bidra med och hur omställningen kan accelereras.. Det centrala, enligt honom, var att länderna skulle prata om praktiska vägar framåt snarare än att låsa fast sig i formella stridsfrågor.
Under dagarna arbetade deltagarna fram ett dokument med slutsatser och fördjupade frågeställningar.. Texten kommer att publiceras av värdländerna Colombia och Nederländerna.. En viktig detalj är att dokumentet inte innehåller gemensamma åtaganden och att inget av de deltagande länderna behöver skriva under, vilket gör att mötet framför allt blir ett steg i processen snarare än ett juridiskt bindande genombrott.
För flera av de mest omstridda frågorna ligger nämligen ofta knäckpunkten i just det som saknas här: gemensamma åtaganden som går att hålla emot senare.. När beslut inte är kopplade till underskrifter och konkreta leveranskrav blir det lättare att få bred uppslutning, men det kan samtidigt skapa frustration hos dem som vill se mer bindande politik direkt.
I den här typen av klimatsamtal blir balansen mellan ambition och genomförbarhet avgörande.. För vissa länder handlar nästa steg om att utveckla nationella planer, investeringsvilja och administrativa verktyg som kan flytta utsläpp snabbare.. För andra handlar det om att se till att klimatfrågan inte bara blir en agenda för samarbete, utan också en press mot förändring i praktiken.. Wiesners linje är tydlig: styrkan ligger i att fler ”känsliga ämnen” kommer upp, men hon menar att det måste följas av mer i nästa fas.
Det är också här det mänskliga perspektivet gör sig påmind.. Omställningens tempo påverkar både hushållens kostnader för energi och möjligheterna för företag att planera investeringar.. När politiska ramverk upplevs som otydliga tenderar osäkerhet att bromsa beslut – samtidigt som snabba tekniksprång och nya affärsmodeller kan skapa fart om stöd och riktning blir tydligare.
Nästa steg i processen är planerat redan nu: ett nytt möte ska hållas nästa år, med Tuvalu och Irland som värdar.. Idén är att skapa en återkommande struktur där möten hålls årligen, ungefär ett halvår efter FN:s klimattoppmöten som vanligtvis äger rum i november.. Det kan ses som ett sätt att behålla trycket mellan stora globala händelser, och samtidigt ge mer kontinuitet i hur länderna samarbetar.
Om upplägget återigen blir mer fokus på bidrag än på formella åtaganden, kan resultatet bli att man samlar fler idéer och kartlägger flaskhalsar utan att nödvändigtvis korta avståndet till konkreta utsläppsminskningar.. Men samtidigt kan den typen av möten fungera som ett grovsteg inför nästa förhandlingsrunda: när frågorna väl identifierats blir det lättare att sätta mer skarpa krav.. För Europas del, och särskilt för länder som pressas av höga energikostnader, kommer nästa skede sannolikt att handla om huruvida ambitionen kan omsättas i styrmedel som märks i vardagen.