Det var en sån där kväll på Grimsta där luften kändes lite tung, nästan som om gräset luktade av både vår och desperat allsvensk vilja. AIK kom in med ryggen fri efter premiären, men mötte ett BP som inte direkt rullade ut röda mattan. Första halvlek? Ja, den var väl mer en transportsträcka än något annat. Bollinnehav för AIK, men det fastnade hela tiden mot ett kompakt hemmaförsvar. Det blev aldrig riktigt farligt, faktiskt ganska sömnigt — eller, ja, man väntade liksom på att något skulle hända.
Efter paus var det som att någon hällde tändvätska på elden. Plötsligt dök David Isso upp i ett läge där det borde stått 1-0 till BP, men bollen ville inte in. Det var en sån där miss man kan ligga vaken och tänka på efteråt. Bara minuter senare straffades BP stenhårt. Ett slarvigt uppspel, Zadok Yohanna snappade upp tråden och serverade Bersant Celina. Pang, 0-1. Där trodde man väl att luften skulle gå ur BP helt, men nej.
Svaret dröjde bara tre minuter. En nick i stolpen, kaos i straffområdet, och där stod Mads Hansen. Han petade in returen och plötsligt var det match igen. Det var stökigt, rörigt, precis som man vill ha det.
AIK gjorde ett byte med kvarten kvar. Victor Andersson kom in, och tre minuter senare nickade han in 2-1. Det kändes som spiken i kistan, som att matchen var stängd. Eller, det kändes så i alla fall fram till dess att klockan tickade upp mot 95 minuter.
Alex Timossi Andersson. Det är väl sådana namn man minns när dammet lagt sig. Han tryckte in kvitteringen precis när slutsignalen hängde i luften. 2-2. Man såg BP-spelarna jubla som om de vunnit ett SM-guld, medan AIK-bänken såg ut att ha svalt en citron eller två. Ibland är fotboll sådär märklig, man dominerar inte nödvändigtvis, men man hittar en väg ändå. Eller så gör man inte det. Det var slutspelat efter det. En poäng var, och alla går hem till sitt.
En rättvis utgång? Kanske. Misryoum har noterat att matchen präglades av svängningar som nog lämnade båda lägren med blandade känslor, men så är det väl när poängen fördelas i sista sekunden.