Det doftar svagt av kallt kaffe och tidig morgon i hallen när man ser grannarna stressa iväg mot tåget. Här i Lekebergs kommun är det den krassa verkligheten: 63 procent av alla som arbetar pendlar till andra kommuner för att få ihop sin vardag. Det är nästan var och varannan människa man möter.
Vi är en kommun där majoriteten av alla familjers ekonomi finansieras av just de här inkomsterna från pendlarna. Och det är inte bara småpengar vi pratar om – mer än två tredjedelar av hela den välfärd vi har här, alltså vård, skola och omsorg, bekostas direkt av skatteintäkterna från de som lämnar kommunen varje dag. Det är en siffra som får en att stanna upp, eller hur? Utan pendlandet skulle Lekeberg helt enkelt inte överleva, det är bara så det är.
Det finns såklart mycket annat som också är viktigt. De lokala arbetstillfällena, alla företag och organisationer som faktiskt har valt att ha sin verksamhet här – de är också jätteviktiga för Lekeberg. Men ibland känns det som att vi glömmer bort vad som håller taket uppe när det verkligen gäller.
Betydelsen av pendlingen för vår kommun går nästan inte att överdriva. Man märker det på gatorna, att det är folktomt under dagen för att sedan bli liv och rörelse framåt eftermiddagen när folk väl rullar in igen.
Misryoum har tittat på siffrorna och det är tydligt att vi är en pendlarkommun i högsta grad. Det är väl inte direkt någon nyhet för de som bor här, men det är ändå en viktig påminnelse om att vi hänger ihop med regionen omkring oss på ett ganska märkligt sätt. Vi sover här, men vi lever kanske… tja, vi lever väl delvis någon annanstans också under dagarna. Det blir en märklig rytm i tillvaron, tycker jag.