SambaNola bjöd in Ume Batucada och Bateria Alegria till Gnistan i Gullänget för gemensam spelglädje, workshops och rytmer från Rio.
När samban får en egen knock i Norrland märks det direkt.
SambaNola genomförde en helg där man bjöd in till gemensamt spel och lärande i anda av “Convida”, ett uttryck som handlar om att bjuda in andra.. Nyckeln var att låta grupperna träffas på riktigt, inte bara spela samma låt på avstånd, och första kontakten kom när de tillresta började dyka upp med sina trummor.
Det var i Gullänget, på Gnistan där helgen huserade, som Ume Batucada från Umeå och Bateria Alegria från Sundsvall slog följe med varandra. Deltagarna började samlas, och med dem kom även workshopledare som hade hyrts in från Uppsala: Claudio Altamirano och Gareth Stapleton.
Det här upplägget gör skillnad, eftersom sambaträffar ofta blir som bäst när musiken får tid att hitta samma rytmiska “språk” innan man hinner tröttna.
På lördagsförmiddagen låg fokus på just samspel.. Målet var att den större baterian, som bestod av över 40 personer, skulle dra åt samma håll och känna samma puls.. I praktiken handlade det om att få internationella signaler och rytmer att fungera tillsammans, så att alla kunde spela med varandra, oavsett var man kom ifrån.
När lunch väl närmade sig kändes det som att gränserna mellan städerna började försvinna. Oavsett om man kom från Sundsvall, Umeå eller Örnsköldsvik fanns en känsla av att man hade blivit en grupp, åtminstone i hur man spelade och lyssnade.
Samspelet betyder ofta mer än själva noterna, eftersom samban lärs ut på gehör och därför kräver lyssnande och tålamod.
Efter pausen höjdes nivån ytterligare. Mestres lärde ut nytt material kopplat till Rio, och även rytmer som beskrivs som direkt hämtade från årets karneval. Bedömningen var tydlig: svårt men roligt, och efter en intensiv eftermiddag märktes det att både kropp och huvud fått jobba.
Under kvällen och in i söndagen fanns mer utrymme att landa. Då handlade det om att slappna av, äta gott och umgås med både gamla och nya vänner, innan workshoptiden fortsatte på söndagen.
Avslutningen kom efter flera timmar av gemensamt spel, och när helgen nådde sitt slut fanns det plats för både tack och avsked. Gunilla Lindquist skriver att detta var den första “SambaNola Convida”, men att känslan var att det knappast skulle bli den sista.
Det som återstår efter en sådan helg är ofta gemenskapen och pulsen i kroppen, och den kombinationen är svår att ersätta när man bara kör var för sig.