Cirka 60 länder samlades i Colombia för att fasa ut fossila bränslen. Sverige deltog, men EU-parlamentarikern Emma Wiesner beskriver “lite besvikelse” eftersom det saknar starkare politiska åtaganden.
Klimatfrågan stod i fokus när cirka 60 länder samlades i Colombia för att diskutera hur fossila bränslen ska fasas ut.
Bakgrunden är den energikris som växt fram i spåren av Irankriget, och som gjort klimat- och energipolitik närmare kopplade än tidigare. I skuggan av osäkerhet om både priser och leveranser blev mötet ett försök att hålla tempot i omställningen – och samtidigt hitta sätt att samarbeta praktiskt.
Emma Wiesner (C), EU-parlamentariker och en av dem som var på plats, beskriver mötet som historiskt viktigt, men också som ett steg som inte riktigt gick hela vägen politiskt.. Hennes kritik handlar främst om att samtalen inte resulterade i längre, mer bindande politiska ställningstaganden.. För henne blir det därmed en fråga om ambitionsnivå: när ett så stort tema samlar många länder bör nästa steg vara tydligare.
Sverige representerades av klimatambassadören Mattias Frumerie, tillsammans med en kollega. Frumerie ger en annan bild av hur mötet faktiskt genomfördes. Han framhåller att det inte rörde sig om förhandlingar i traditionell mening, utan om att varje land skulle synliggöra vad det kan bidra med.
En central del av mötesupplägget var alltså att diskutera hur omställningen kan accelereras genom konkreta insatser, snarare än att förhandla fram gemensamma beslut.. Det är också en skillnad mot vad många väntar sig när ordet “klimatmöte” kommer upp: i stället för att låsa fast gemensamma åtaganden handlade det om att kartlägga ansvar och potential.
I dagarna väntas ett dokument med slutsatser och fördjupade frågeställningar publiceras av värdländerna Colombia och Nederländerna.. Där beskrivs vad som tagits upp – men enligt uppgifterna saknas gemensamma åtaganden, och inga deltagande länder behöver skriva under något.. Det gör att mötet kan ses som ett koordinationssteg snarare än ett avtalssprång.
För läsare kan detta låta som en teknisk detalj, men i praktiken påverkar det hur snabbt beslut kan omsättas i politik.. När det inte finns krav på undertecknande och gemensamma löften kan länder fokusera på nationella vägar, samtidigt som pressen på förändring riskerar att bli jämnare och mindre tvingande.
Samtidigt finns ett tydligt värde i att fler “känsliga ämnen” förs in i rummet.. Flera områden kring fossil omställning – från industrins omställningskostnader till energiförsörjning och jobbomställning – är politiskt svåra och tenderar att fastna när möten blir allt för avtalsorienterade.. I den meningen kan mötet vara ett forum för att få igång samtal som annars aldrig når samma konkreta nivå.
Men Wiesner menar att nästa fas måste gå längre.. Hennes poäng är i grunden att kartläggning inte räcker när tiden för omställning blir allt mer pressad.. Ett nytt möte planeras till nästa år, där Tuvalu och Irland föreslås vara värdar.. Upplägget blir en återkommande struktur, med möten årligen, ett halvår efter FN:s klimattoppmöten som brukar hållas i november.
Vad som återstår att se är om den här modellen över tid leder till mer politiskt tyngd – eller om den stannar i “idé- och bidragsfasen” utan att skapa bindande förflyttning.. För många länder och regioner handlar frågan om trovärdighet: när energikrisen och klimattakten möts behöver omställningen inte bara planeras, utan också finansieras, styras och genomföras.. Och det är där skillnaden mellan att beskriva bidrag och att kräva mer kan få verkliga följder.